VÅR RESA SAHARA HOTNIGHTS

Sahara Hotnights, från vänster: Johanna Asplund, Josephine Forsman, Maria Andersson Lundell och Jennie Asplund.

En sex månaders paus blev en tio års lång tystnad. Men nu är det färdigpausat för det framgångsrika rockbandet från Robertsfors. Sahara Hotnights är tillbaka. Och här för att stanna.

text FREDRIK EMDÉN foto MORGAN NORMAN make up & hår ELVIRA BRANDT, YASMINE SAHAR AHMAD

Efter tio års tystnad kommunicerade Sahara Hotnights ut på sociala medier: ”Sex månader blev ett decennium. Pausen är ändå bara en parentes i en livslång vänskap. Eftersom vi aldrig lade ner är vi heller inte återuppståndna.”

MARIA ANDERSSON LUNDELL

En kväll i början av 2012 träffades medlemmarna i Sahara Hotnights för att äta middag hemma hos gitarristen Jennie Asplund på Södermalm i Stockholm. ”Bandmiddag” var ett ovanligt ord i medlemmarnas vokabulär. Efter 20 år som band var de unikt sammansvetsade, både som musiker och som människor. De pratade egentligen inte så mycket om sin relation. Det hade rullat på, med skivor och turnéer, ständigt med blicken riktad framåt.

Men nu hade det rullat trögare ett tag. De behövde prata. Och när sångaren Maria Andersson, trummisen Josephine Forsman och basisten, tillika Jennies syster, Johanna Asplund några timmar senare lämnade lägenheten klev de ut i ett nytt liv.

Att ett band som har varit aktivt i 20 bestämmer sig för att ta en paus är kanske sunt snarare än märkligt. Men berättelsen om Sahara Hotnights följer inte standardmallen. Medlemmarna lärde känna varandra redan som barn hemma i Robertsfors i Västerbotten, vid Bottniska vikens strand, och startade bandet då de var i tioårsåldern. Därefter gjorde de en karriär som placerade dem på nästan varenda scen som finns i Sverige, plus rätt många av de mest kända internationella, som anrika CBGB:s i New York och ökenfestivalen Coachella i Kalifornien. De hyllades, beundrades och kramades fram till en status som ett av landets största rockband.

Vid tiden för middagen hemma hos Jennie hade de släppt sin sjätte skiva och avslutat den efterföljande turnén. – Vi var ganska trötta. Vi var inte så intresserade av varandra längre. Blickarna var riktade någon annanstans, säger Maria Andersson, som numera även har efternamnet Lundell. – Det var som ett dåligt förhållande, någon fattar beslutet åt en och säger ”vi ska nog ta en paus”. Fast man innerst inne vet att det är ohållbart så är det jobbigt att höra, säger Johanna Asplund.

Pausen tidsbestämdes till sex månader, men skulle bli ett helt decennium lång.

Här i dag, i en fotostudio inte långt ifrån Jennie Asplunds gamla lägenhet, är det inget som antyder att de här personerna inte har jobbat tillsammans på länge. Det dricks kaffe, skrattas, pratas i telefon och roddas logistik. Någon försöker hitta en lösning på hur en förstärkare ska flyttas från en replokal, någon går igenom de kommande dagarnas planering, någon har ett externt jobbmöte. Däremellan träder de in i rollen som coola rockstjärnor framför fotografens kamera.

I den snabbt föränderliga musikbranschen är tio år en livstid. Senast de skulle släppa en ny skiva hade Instagram precis lanserats och musiklyssnaren lärt sig vad streaming innebar. David Bowie levde, Corona var bara ett ölmärke och det var fred i Europa.

Men i Sahara Hotnightsbubblan är det mesta sig ganska likt, konstaterar Maria. – Vi har spelat in ett album på ett konventionellt sätt, på samma sätt som vi gjort tidigare. Fast det är klart att det är stor skillnad från när vi släppte de första skivorna, branschen ser annorlunda ut, säger hon. – Men är känslan annorlunda? Det är ändå ett skapande som är ganska likt. Det kanske kommer att kännas annorlunda när vi spelar live. Men jag tror inte det heller, säger Josephine Forsman.

UNDER ÅREN AV paus har medlemmarna haft kontakt, men sällan träffats som en kvartett. Det har bildats familjer, skaffats barn, byggts nya karriärer. Jennie har bosatt sig i Skåne, Josephine i USA.

Men för några år sedan började den slumrande organismen Sahara Hotnights röra på sig igen. Maria skickade ett mejl till Josephine och skrev ”ska vi inte börja köra igen?”. – Då fick jag tillbaka ett ”ja, men inte om det här och det här och det här …”. Och då kände jag mig superavtänd på att köra igen, säger Maria. – Exakt, jag minns det. Jag blev jätteskraj, säger Josephine.

MEDLEMMAR: Sång och gitarr: Maria Andersson Lundell, 40 år. Gitarr: Jennie Asplund, 42 år. Bas: Johanna Asplund, 40 år. Trummor: Josephine Forsman, 41 år. BOR: Maria och Johanna i Stockholm, Jennie i Skåne och Josephine i Kalifornien i USA. MUSIKALISK BAKGRUND: Bandet bildades 1992 i Robertsfors. Till en början präglades musiken av punkig rock och de spelade covers av Nirvana och Pearl Jam. Så småningom började Maria och Josephine skriva egna låtar och har fortsatt som bandets låtskrivare.

JOHANNA ASPLUND

– Det handlade nog mycket att om vi ska göra det så ska vi göra det på riktigt. Men det kom fram kanske lite väl skarpt, säger hon.

Men resonemanget var helt rätt, konstaterar Maria, nu några år senare. Sahara Hotnights har alltid handlat om hårt arbete och total hängivenhet. – Det är fullt rimligt att jämföra det med en tvåsamhetsrelation. Man vill inte bara testa det igen, man måste visa engagemang och dedikation om det verkligen ska vara, säger Maria. – Men sedan bestämde vi att du skulle komma över en vecka i USA. Och då kände vi att vi kan få ihop det. Och kunde vi känna att ”det här ska vi göra” så trodde jag nog att systrarna också skulle vara på. Och det var de, säger Josephine.

ÅTERSEENDET I REPLOKALEN, med instrument i händerna, blev dock inte friktionsfritt. Beskrivningen av situationen påminner om hur det kan vara vid klassåterträffar eller släktkalas, där det är lätt att de inblandade faller in i gamla beteenden. – Ja, det var så vi upplevde det. Och det var samma konflikter. Det var svårt att hitta ett nytt sätt att förhålla sig till varandra, säger Johanna. – Men sedan, när vi gick hem på kvällen, så tänkte jag ”så här är jag inte mot någon annan jag känner, varför faller jag tillbaka i det här beteendet och den här rollen?”. Det måste vi påminna oss om, vi är fan värda att behandla varandra exemplariskt, säger Jennie. – Överlag så tycker jag ändå att det funnits en harmoni och en oängslighet som vi inte har haft tidigare. En fotografering kunde vara ganska infekterad om någon sade fel saker eller om någon dissade någonting. Nu är det mer ”jaja, det är inte hela världen”. Vi gör en plåtning, vi räddar inte liv, säger Johanna.

Distansen och det nya perspektivet har blåst nytt liv i deras vänskap. – Vi har ju levt så otroligt snävt inpå varandra. Under många år såg vi bara varandra. Då är det lätt att falla tillbaka till att bli den personen, att tro att man inte kan förändras i de andras ögon. Det färgar ju ens självbild också. Nu kan man se att det finns andra sidor också, man börjar respektera varandra för en hel person än för delar, säger Maria.

FÖR ETT BAND som varit borta under tio års tid hade det lättaste varit att ta vid där de slutade runt 2004, där rockriff och poprefränger skapade låtar som Visit to Vienna och Cheek to Cheek, som ledde dem till den stora publiken.

Sångaren Maria Andersson Lundell menar att det aldrig har funnits bara ett Sahara Hotnightssound, ljudbilden har skiftat över tid och för olika skivor.

1991. Vännerna Jennie, Johanna, Josephine och Maria i Robertsfors startar en fanklubb för Teenage Mutant Ninja Turtles. 1992. De bildar bandet Sahara Hotnights. Namnet lånar de av en galopphäst. 1997. Vinner talangjakten Norrans Popfest och ep:n Suits Anyone Fine släpps. 1999. Skriver kontrakt med skivbolaget BMG/ RCA (som får undertecknas av deras föräldrar) och ger ut debutalbumet C’mon Let’s Pretend. 2000. Grammisnomineras i kategorierna ”Årets pop/rock grupp” och ”Årets nykomling”. 2001. Andra skivan Jennie Bomb släpps och hyllas i USA där de gör en tuné tillsammans med det amerikanska punkbandet The Donnas.

Med nya Love in Times of Low Expectations har Sahara Hotnights i stället gjort en skiva som drar åt det lugnare hållet, där produktionen innehåller mycket luft och där varje instrument tydligt får framträda.

Maria skrattar. – Vi har inte varit så strategiska någonsin. Det har aldrig funnits ett Sahara Hotnightssound. Det har varit en ljudbild som har skiftat över olika skivor. Vi har varit ganska dåliga på och ointresserad av att kopiera det vi tidigare gjort, säger hon.

UPPVÄXTEN I ROBERTSFORS erbjöd Jennie, Johanna, Josephine och Maria en av de viktigaste byggstenarna i ett klassiskt rockband: leda. – Man skulle vilja säga något fint, men det är en liten ort med en tristess som gjorde att vi hittade till musiken. Alternativen var inte så många, vi höll inte på med sport, vi har aldrig varit sådana som dragit runt på staden helt planlöst. Vi ville ha en mening, säger Jennie på frågan vad uppväxtorten har betytt för Sahara Hotnights.

Men ur ledan växte en kreativitet som det i Robertsfors fanns förutsättningarna att fånga upp, i form av replokaler och engagerade lärare. – Vi har alltid haft lyxiga lokaler, med stora fönster och soffor och sådant. Det var först när vi flyttade till Stockholm som vi förstod att en replokal kunde vara ett skyddsrum under mark, utan fönster, som man fick dela med tre andra band. Vi blev bortskämda av musikskolan, säger Jennie.

Bland sina jämnåriga betraktades kvartetten som lite säregen. Att deras målmedvetenhet har misstagits för kaxighet är något som har följt bandet genom karriären.

– Vi var dåliga på att släppa in någon annan, vi var ett järngäng. Vår sammanhållning skedde på bekostnad av umgänget med andra. Jag har inte kontakt med någon från skoltiden utöver de andra i bandet, säger Jennie.

Strax efter att Sahara Hotnights hade gjort sina första konserter fick de, som en följd av ett glesbygdsbidrag från EU, bli anställda och åka på en 40 spelningar lång turné.

Även om Jennie liknar ersättningen vid ”den sjukaste slavlönen som någon hört talas om” så gav det bandet möjlighet att få ägna sig åt musiken på heltid.

Samt att få besöka ”varje liten stad i Sverige”. – Det blev en ögonöppnare, det finns en värld utanför Norrland, säger Jennie.

De fick också uppleva hur publiken blev allt större och att det började skrivas mer om bandet. De blev kontaktade av större skivbolag, vilket ledde fram till debutalbumet C’mon Let’s Pretend, som nominerades till två Grammisar. – Det var en spartansk turné. Vi bodde på campingar, vandrarhem, vi sov på någon scen, på skabbiga soffor. Men det var inga sura miner, vi var bara glada att få vara ute och spela. Kollar man på filmer från den tiden så ser man att vi är ett sjukt sammansvetsat gäng, vi har väldigt kul, det sjungs i turnébussen, säger Jennie.

ATT SPELA I Sahara Hotnights blev medlemmarnas universitet. Här lärde de känna den kollektiva skapandeglädjen, men fick också den lärorika utmaningen att förhålla sig till andra.

Det är en skola som väldigt få unga i dag väljer att gå. I musikbranschen har soloartisten varit den dominerande formationen under de senaste 15 åren.

Synd, tycker Josephine. – Folk är ofta otroligt skickliga på att spela in, men att spela live, som jag tror är extremt själsligt bra för en, kommer ju lite i skymundan när man bara spelar solo. Den förmågan kommer ju naturligt när man har ett gäng vänner omkring sig, det ger en trygghet. Jag kan se att det har givit enorma uppsidor för mitt eget uttryck, säger hon.

Men att medlemmarna i Sahara Hotnights är äldre och klokare gör dem inte immuna mot gräl. – Något som vi gör nu är att alla, med sitt nyvunna självförtroende, tycker sig veta bäst om allting. Därför kan man hamna i diskussioner, säger Maria.

JOSEPHINE FORSMAN

2002. Nya Grammisnomineringar, den här gången i kategorierna ”Årets artist” och ”Årets hårdrock”. 2003. Spelar på klassiska punkstället CBGB i New York. Resan dit har bekostats av svenska staten, som ett led i svensk musikexportsatsning. 2004. Tredje skivan Kiss & Tell släpps. Singeln Hot Night Crash tar sig upp på femte plats på svenska Trackslistan. 2005. Precis hemkomna efter en turné i Japan, Australien och Nya Zeeland får bandet sina instrument stulna. 2007.What If Leaving Is a Loving Thing släpps på det egna skivbolaget Stand By Your Band. Där finns låtarna Cheek to Cheek och Visit to Vienna som blir bandets största hits.

JENNIE ASPLUND

Efter pausen tycker Sahara Hotnights att de har blivit mer harmoniska som band – och mindre ängsliga.

De var ett järngäng i Robertsfors. Men i efterhand kan de se att deras sammanhållning skedde på bekostnad av umgänge med andra, utanför bandet.

Fortfarande är det mest i intervjuer de pratar om sin relation, inte så mycket med varandra, vilket då och då glimtar till den här dagen i fotostudion. – Paradoxalt nog var vi väldigt nöjda över hur skivan lät och på en bra plats uttrycksmässigt, säger Maria om tillståndet i bandet strax före pausen för tio år sedan. – Där har vi nog lite olika uppfattning, säger Josephine och tillägger diplomatiskt ”men det är bra att man kan få ha olika bilder”. – Ja, det var kanske en seg inspelning. Men vi var bra, vi hade aldrig varit så bra live, tycker jag, fortsätter Maria.

Josephine ler ansträngt. – Nja, säger hon.

Och så brister de ut i skratt.

NU SKA SAHARA Hotnights ut på turné igen, för första gången på drygt tio år. Den här gången är det ett betydligt större sällskap som är på väg än den där första turnén i slutet av 1990talet. Logistiken är mer komplicerad, medlemmarna ska ha sina familjer med sig. Och Johanna, som är höggravid vid intervjutillfället, kommer att ha med sig en bebis.

Vad ser de mest fram emot i sommar? Att få komma hem till Norrland att spela, ”det är alltid roligt att komma hem”. Samtidigt är det också där de får jobba hårdast, eftersom det är ”mest jante i Norrland”. – Pressen känns annorlunda, det måste bli bra. Vi måste leva upp till bilden av att vara en lokal stolthet, säger Jennie. – Det känns skönt att det är som vanligt när man kommer hem, det är ingen grej. Det ska inte vara på något annat sätt.

Men sedan då? Är Sahara Hotnights återkomst tillfällig eller är de här för att stanna. ”Vi kommer att fila på en till platta, det kan jag nästan säga med 100 procents säkerhet”, säger Johanna. ”Vi tar det stegvis och känner av vad som känns kul”, säger Josephine.

Alla är dock överens om att sätta bandet först. Samtidigt som alla värdesätter det liv som numera finns utanför bandet.

Jennie kallar bandet för ”ett glitter i livet”. – Jag har egentligen fullt upp med annat, det här gör jag för att det är så kul. Jag tycker att det är skönt att det kan få vara så. Det är bonustid. Men jag hade inte kunnat välja att avstå. •

2009. Ger ut coverskivan Sparks, med låtar av bland andra Dusty Springfield. 2011. Släpper den sjätte skivan, som kort och gott heter Sahara Hotnights. En recensent skriver att det ”låter lite som Belinda Carlisle sjunger Meatloaf”. 2012. Bandet bestämmer sig för att ta en paus. Beslutet kommuniceras inte ut. 2021. Den

25 oktober berättar Sahara Hotnights på sociala medier att de är tillbaka. 2022. I januari tjänstgör Sahara Hotnights som husband i SVT:s På spåret. I maj släpps albumet Love in Times of Low Expectations och bandet ger sig ut på turné.